ICOMs generalkonferens i Rio

Reflektioner av Stefan Bohman .

Undertecknad och Elina Nygård Hansson var Svenska ICOMs representanter på ICOMs generalkonferens i Rio de Janeiro i augusti. Vi deltog främst i Advisory Boards möten, som startade före Generalkonferensen, och slutade efter det att generalkonferensen hade avslutats. Vi deltog också i våra respektive internationella arbetsgruppers möten – och – naturligtvis på Generalkonferensens möten, vilket tarvar en egen liten mässa.

Generalkonferensen öppnades med att alla gemensamt lyssnade på, eller sjöng, den brasilianska nationalsången. På den stora skärmen bakom podiet i den jättelika lokalen vajade en gigantisk filmad brasiliansk flagga. Alla stod upp. Därefter öppnades konferensen officiellt med en orgie i tackande. Organisatörer tackade politiker, inspiratörer, Executive counsil, brasilianska politiker. Inte i klump utan en efter en.  Politikerna tackade sedan organisatörer och inspiratörer, en efter en, och Executive counsil, denna gång dock i klump. Allt på klingande obegriplig portugisiska. Därefter måste naturligtvis ICOMs ordförande tacka organisatörerna, dock ej på portugisiska. Sedan följde första Keynote speaker. En mycket välrenommerad brasiliansk museiforskare som höll ett omfattande föredrag – på portugisiska. Visserligen fanns simultantolkning på engelska, men det är inte lätt att på ett begripligt sätt tolka en svår teoretisk text till annat språk. När man som lyssnare urskiljde namn som Foucoult och Bourdieu gick det dock att förstå att föredraget förmodligen var djupsinnigt. Därefter var öppningsceremonin slut.

Så här kan man hålla på att ironisera och klaga – över fortsatta föredrag på portugisiska, över alla tidsramar som inte hölls, över ofta felaktiga besked av lokaler, över svåra kommunikationer till hotell och stad. Över dötider som var svåra att fylla på det gigantiska konferenscentret i betong, placerad mellan motorvägar långt från Rios centrum. Över ordföranden som inte kunde leda möten, vilka kunde bli väldigt virriga. Över att så mycket tid gick åt till formaliteter istället för verksamhetsdiskussioner. Och klagades gjordes det också under konferensens gång, deltagare emellan.

Men – detta får inte skymma det fantastiska med ICOM och dess generalkonferenser i ett bredare perspektiv. Tänk att över hundra stater från hela jordklotet har kunnat samlas i en och samma organisation för att främja kulturarv och museer. När man möter alla dessa representanter förstår man också under vilka olika villkor och förutsättningar de deltar. Rika museichefer i Europa, kulturansvariga från att fattiga afrikanska stater, statligt styrda representanter från Kina m fl. Syftena med närvaron från alla dessa kan variera starkt. Där t ex de nordiska länderna representeras av museichefer, djupt inbegripna i museers praktiska problem, kan representanter från Afrika och Sydamerika vara statliga kulturadministratörer, för vilka den nationella representationen i sig är viktigast. Därför är inte frågan varför en generalkonferens är så förvirrad, utan varför den kan genomföras så bra som den kan!

Vilka andra viktiga intresse- och yrkesgrenar har ett så världsomspännande nätverk som det ICOM representerar? De finns nog, men hur många av dem har t ex kunnat enas om gemensamma etiska regler? Det är egentligen rätt fantastiskt att dessa länder med så skilda villkor har kunnat komma överens om etiska regler som ska gälla för alla inom yrkesgrenen. Det är storartat att man kan hålla i ett omfattande nätverk av arbetsgrupper för alla länder för att diskutera gemensamma musei- och kulturarvsfrågor. Det är mycket värdefullt att kunna vara på generalkonferenser för att om inte annat så för att träffas och umgås över gränser i pauser, på middagar m m. Och trots förvirring och megalomani fattas det viktiga beslut. I Rio enades man bl a kring resolutioner om

•  Speciella etiska regler över hela världen för naturhistoriska museer och dess samlingar.
• Att driva frågan att FN ska skapa regler kring skydd av kulturarv vid krig och konflikter.
• Att verka för att  mer beakta genusaspekter på museer världen runt.

Det togs också resolutioner om det interna kanlisarbetet för ICOM i Paris, bl a med tanke på att Generalsekreteraren för ICOM har fått sluta. Den tyske ordföranden för ICOM, Hans Martin Hinz, återvaldes också för tre år.

Så jag vill ändå hylla ICOM och dess generalkonferenser. Ordnar man sådana här konferenser så blir de nästan av nödvändighet svårmanövrerade kolosser. Olika kulturer, intressen, språk ska samordnas för flera tusen personer från hela världen. Men det är fantastiskt att en internationell museigemenskap faktiskt finns etablerad. Att ICOM kan fungera som en internationell pådrivare i kulturarvsfrågor, t ex inför FN. Att vi har etablerade gemensamma referensramar. Att vi yrkesverksamma kan träffas och lära av varandra. Att så många engarerar sig i nationella och internationella kommitteer.

ICOM behövs!